|
En gång och aldrig mer har jag
lyckats övertala maken att bo i tält i tre dygn. Sen ”tyade” han icke
mer och om jag skulle nämna saken idag får han ett så besynnerligt
uttryck i ansiktet. Själv är jag uppvuxen med lägerliv. Varje sommar
packade pappa Pvn full med ungar och tält och sovsäckar och
Chow-chowhund. Det var på den gamla goda tiden när man inte behövde
bilbälte för att man kunde ta spjärn med fötterna om det blev en krock.
På Norrlandalägret fanns det en flickby och en pojkby, och bara det var
en spänning i sig. Vi smorde in oss i cholkadsmet och lekte indianer och
vita på blodigt allvar och på kvällarna satt vi vid lägerelden och såg
gnistorna stiga mot en sammetsblå himmel medan vågorna kluckade mot
stranden och ibland sov vi under bar himmel medan stjärnorna vinkade med
sina vita händer över våra ansikten. Med sådana underbara minnen i
ryggsäcken är det klart att man vill ut och campa med sina barn. Maken
protesterade, men jag var ihärdig. Barnen var tre, fyra och sex och jag
tyckte det var dags att lämna civilisationen. Så vi reste till Siljan
och slog upp vårt tält på en trevlig camping. Sen började det regna och
regna och regna. Allting i tältet blev fuktigt och kallt. Smöret var
stenhårt av kyla. Fingrarna var stelfrusna och alla strumpor våta.
Anläggningen var full av faciliteter som trampbåtar och rutschbanor, men
ingen hade någon lust att bada eller ens vara ute. Vi satt i det lilla
förtältet och lyssnade på regnet. Jag försökte så gott det gick berätta
sagor för barnen och sjunga med dem och koka champinjonsoppa på
Triangiaköket tills det blev dags för nattning. När man nattar sina barn
blir man överkänslig för ljud och utanför tältet hade grannarna fest och
jagade varandras skrikande fruar och när de kom till ro började det
banka och slå i bildörrar. Pang, pang, pang. Det var gubbarna som på
kommando gick ”man ur tält” för att låsa sina bilar för natten. Maken
berättade med vämjelse att någon spolat sin tax i baken vid diskhon där
man hämtar vatten. Den hade ju sådan diarré. Sen började det blåsa och
med blåsten kom en hagelskur av tallkottar hårt smattrande på tälttaket.
Vid tvåtiden anlände nya gäster med husvagn och jag for ur tältet för
att se att de inte skulle backa på oss i mörkret. Barnen vaknade och sen
vid fyratiden kom måsarna. De gapade och skrek så blodet isade sig i
ådrorna när de krigade om innehållet i de överfulla soptunnorna. Skriii!
Skriii! Barnen vaknade igen och grät och behövde ut och kissa. Bleka och
vingliga av sömnbrist vacklade vi oss igenom dalahästtillverkningen i
Nusnäs och Karl Larssons Sunborn och allt annat man borde se för att
verkligen uppleva att det var semester. När vi sedan satt i bilen på väg
hem frågade jag sonen vad som varit roligast på tältsemestern av allt vi
sett och gjort och han sa; Det var när vi åt champinjonsoppa. Anna Jansson |